Vi (alltså sömnadstreorna) håller på med projektet RESiDANS, där vi gör scenkläder till fem dansare. Föreställningen har sin utgångspunkt i folkmusik och -dans men kommer vara mer ”scenisk” och modern. Vi har fått flippa ut totalt och vi gör en dräkt var till vår egen dansare. I förra veckan var Emilia, min alldeles egna dansare/musiker, här och provade toile till sin klänning. Det var så härligt att faktiskt se första resultatet, och efter ett par veckor av enbart skissande kändes det som ett knyck framåt. Jag kan nog fortfarande inte riktigt förstå att jag faktiskt håller på och gör den här dräkten, det känns så stort och nytt och främmande. Nu består tiden av tygletande och småfixande, tygåtgångsberäkningar och budgetar. Ett alldeles underbart yllemuslin ligger och skvalpar i mina tankar och det kommer att sys och färgas friskt nu ända fram till premiären i november.

Vi hade ett par riktigt bra dagar med tecknings- och inspirationsbombande, ledda av härliga Karin Gustafsson, textilkonstnär. Vi skissade och gjorde kollage ur tidningar och jag för min del njöt också rätt mycket av att sitta i en lektionssal med öppen spis när regnet hällde ner utanför, och simma runt på golvet i en hög av gamla nummer av Vogue och Elle. Med ett limstift och ett A2papper kan man komma långt.

Sedan var som sagt härliga, nyckelharpsspelande Emilia här och under några intensiva timmar gick vi igenom och provade av kostymen, som kommer bestå av en klänning i grunden och lite olika typer av accessoarer till. Sedan tog de inte fullt lika inspirerande mönsterförändringarna vid. Man klipper och klistrar och fixar och donar och mäter tills man är alldeles snurrig. Då kanske man äter lite choklad och fikar i en timme.

Plånboken är väldigt enkel och har tre fack varav mittenfacket blir lite bredare tack vare en mittflärp som sys i. Jag hade inget annat än den här bilden att gå efter, förutom måttangivelsen som sa ”ca 12 x 7 cm”, så jag utgick helt enkelt från bilden och skissade upp modellen så likt det gick.

Sydde ihop delarna med den där gamla rullen färdigvaxad lintråd som fört en tynande tillvaro längst ner i botten på mitt syskrin i flera år.

Det är så otroligt tillfredställande att vara på bra humör när man syr, och se hur alla delar bara smyger ihop nätt och fint i slutet. Inga dragningar, inga bucklor och veck, inget tjafs. Plånboken syddes i två etapper och jag utgick från mitten (botten) för att det skulle finnas marginal för tillfixning i slutet, och jag insåg att det alltid är bra att ta till lite extra på alla typer av flärpar.

Det tog en kväll att sy den och det känns alldeles lagom och himla skönt att påbörja ett projekt som blir klart fort och inte tar två veckor (och innebär en massa förberedelser, toileinprovning, 700 spänn i materialkostnad etc.).

Det mesta jobbet är gjort, men den skall blötas och jämnas till lite,  få en väldigt enkel dekoration samt fettas in innan jag använder den. Efter en snabb testning kunde jag nöjt konstatera att det rymdes en rad högst medivla och nödvändiga saker i den, såsom kontokort, sedlar, fickspegel och diverse kvitton, biljetter etc. (dvs allt som en äkta medeltidsmänniska skulle kånkat runt på).

Framöver kommer jag ta itu med fler smådetaljer till dräkten. Plånboken skall få en egen pung att hänga i, och jag tänker att några andra typer av påsar och pungar av skinn och/eller tyg skall förfärdigas. Och kanske en struthätta. Och en C-uppsats. ( Och kanske en pung till C-uppsatsen?)

Livet är dubblerat eftersom tyget är så genomskinligt. Kjolen är en halvcirkelkjol med lite ballongeffekt som åstadkoms av att den vändsytts (och rynkats lite) mot ett foder som är 1 dm kortare. Det är klurigt det där när allt ska vändsys. Det blir lätt bara en ovändbar kanelbulle av alltihop. Som tur är har jag en kombo, Emma, med förmåga till logiskt tänkande, som frälser mig ur alla dylika situationer.

Framtill är det en ”falsk” knappslå med små ärtgröna knappar. Ärtigt! Klänningen stängs med osynlig dragkedja i sidan. Jag sydde ett litet skärp att ha i midjan också, då blev passformen mycket bättre.

Frej var fin och hjälpte mig att fota.

Eftersom jag hade några timmar över när klänningen var klar bestämde jag mig för att snabbvirka en liten matchande handväska, i lagom plånbok-mobil-nycklar-storlek. Konstruktionen är busenkel: två stora mormorsrutor som virkats ihop, och så ett axelband av en rad stolpar. Stängs med pärlemorknapp av bästa sort. Garnet är en bomull/viskosblandning, det blev glansigt och fint men var ett helvete att hantera.

När jag var hemma på Påsklovet passade jag på att stöka undan ”det tråkiga” med mitt nya projekt: en klänning jag skall bära på min kusins bröllop om några veckor. (Jag har egentligen inte tid att sy den, men man bär ju på ett visst ansvar att komma i en hemsydd klänning på dylika tillställningar.) Med tråkiga menar jag förstås mönsterkontruktion och toileinprovning, som verkligen inte gör någon människa glad.

Tänkte (och redan här bör man bli fundersam) att jag skulle få det snabbt gjort så jag gjorde en avritning på grundmönster i storlek 38 och förändrade modellen. Toilen satt som bara en riktigt, riktigt dålig klänning skulle sitta. Det var bara att skrota fram de gamla grundmallarna från Sätergläntan med personliga måtten och börja från början, men nu blev det istället perfekt på första försöket. Ja, kanske är de till nytta i alla fall. Hann också klippa ut alla delar, och då är det ju bara det roliga kvar!

Tyget är ganska färgstarkt och jag kan ju skylla på att jag blivit hypnotiserad. Har lyckats sy ihop hela plagget så att det inte gick att vända rätt samt glömt bort att sätta i dragkedjan innan jag sydde ihop sidsömmen. En del svordomar och sprättning, det kan ju vara karaktärsdanande.

Nu till föregående projekt, faderns vita linneskjorta, som härmed kommer redovisas i spektakulärt ostruket tillstånd.

Och så några detaljer:

Då kanske ni frågar er: ”har hon slutat virka?”
Räds icke! Pågående projekt är ett virkat linne med genombrutet mönster som kommer ägnas ett eget inlägg. Senare.

Nu har jag haft en härva garn på lut några dagar och dragit mig in i det sista för att ta mig tiden att nysta den. I min otåliga hjärna har jag sett det som ett tidsödande, nödvändigt ont för att jag ska kunna sätta virknålen i garnet och fortsätta på den påbörjade sjalen. Men häromdagen, när tiden äntligen kom, kändes det så avslappnat, som det enda rätta att göra en förmiddag när solen sken ute och jag kunde lyssna på P2 på hög volym och titta ut, äta frukost länge och smutta på en tekopp medan nystvindan gnällde och knotade.

Och hjärnan skenade iväg såklart. Är det inte fantastiskt att få nysta ett garn? Att få nudda varje millimeter av materialet med sina händer innan man ens börjar slöjda, det är väl den perfekta förberedelsen. Jag tror att personen som nystfrälste mig i smyg var Karin Kahnlund, som hade tvåändstickningskurs i tre dagar med oss på Sätergläntan. Vi ägnade nästan en hel förmiddag åt att lära oss nystningens mysterium. Hon berättade att hon nystar alla sina garner för hand, för hon vill inte jobba med några maskingjorda när hon handstickar. Det finns ju små nystmaskiner, som man vevar för hand och som ger ”perfekta” nystan, som de ser ut de som man köper i affären. Men usch vad tråkigt.

Att nysta på nystpinne är bra för ullgarnet, eftersom hålrummet som blir i nystanet när man drar ut pinnen gör att nystanet kan sjunka ihop och ullgarnet behåller sin elasticitet. Nystar man för hårt utan pinne tänjer man ut garnet och det kan bli lite stelt och tråkigt. Jag nystar inte på nystpinne, för jag har ingen och vill inte ha någon heller. Jag använder tummen och de andra fingrarna, och snurrar nystanet allt eftersom, drar garnet över fingrarna en bit och drar bort dem, och skapar på så sätt hålrum i nystanet. Och så får jag inga maskinnystan. Det blir ett Karinnystan. Fast de blir ganska hårda ändå och studsar bra på golvet. Inte så lyckat kanske. De har en tendens att bli äggformade också, särskilt i början, sen blir de knotiga som gamla knöliga svampar och sen kanske de blir runda.

Att få omvandla den smaskiga härvan till ett slöjdvänligt nystan och få låta tankarna och garnet snurra medan händerna far fram och tillbaka och tråden löper fint och nystvindan susar – då är det lätt att vara lycklig, trots att jag inte ens har börjat virka än!

Det var dags för min käre far att fylla 70 år, då tänkte jag: klart gubben ska ha en linneskjorta! Delvis en ursäkt också för att jag skulle få sätta tänderna (eller nålen, beroende på hur man ser det) i fina skjortlinnet från Sätergläntans butik. Så började arbetet med en klassisk linneskjorta, baserad på grundmönstren i Öberg-Ersmans herrkonstruktioner. Fixade till en okavskärning och gjorde kragen lite rakare. Ytterst bekvämt att slippa konstruera från grunden! Mamma skickade upp en skjorta i smyg (eftersom hela projektet skulle hållas hemligt för den tilltänkte) som jag mätte krag- och manschettvidd på.

För att slippa overlocka sömmar bestämde jag mig för att fälla alla sömmar i skjortan, det gör den också hållbarare för tvätt. Ingen direkt matsch förutom att det var lite krångligt i ärmsömmen.

Ärmen fick ett vanligt sprund med två veck ”ovanför” och ett veck ”nedanför” sprundet. Jag gillar ganska vida ärmar eftersom det ger en lite folklig prägel åt plagget (överraskning där va?). Skjortan fick levereras utan knappar men dessa syddes på kvällstid och nu är hela projektet (tamejfaan) färdigt och rott iland. Bild på den när den är färdig utlovas senare!

Jag har lärt mig en sak, och det är att jag aldrig mer skall (råka! obs!) markera med blyerts på rätsidan av ett vitt tyg. Aj aj. Inte på avigsidan heller för den delen, för det syns igenom. Där blir det bestämt nej.

Sedan kom ”provlappen”, en sjal med knytband inspirerad av de folkliga hjärtevärmarna. Det var mest bara en förevändning för att få göra av med de slattar av koschenill- och indigofärgat stickgarn som färgads på Sätergläntan och som inte kommit i bruk på flera år. Den fick en svart musselkant och virkade band med tuppor.

Tröstprojektet för hela härvan med det gröna garnet blev inköp av två fina härvor Färgkraftsgarn, som skall bli en stor, trekantig sjal. Jag gör dubbla stolpar i grupper om tre så hela sjalen blir som uppbyggd av små trekanter.

Virkhysterin tar sig uttryck i oavbrutet virkande på alla små gratisstunder i vardagen: fem minuter tidig till föreläsning – virka; på fikapausen i föreläsningen – virka; när jag har somnat i en bok elva gånger – virkpaus. Eller smygvirka på biblioteket, när man egentligen ska vara seriös. Jag håller på att utveckla färdigheten ”läsa och virka samtidigt”, det är alla tiders faktiskt. Det kanske går lite långsammare än vanligt men det handlar ju om att utnyttja tiden. Sen är ju tågresor väldigt bra också. Viljan att virka är så stark så jag har till och med lyckats överkomma min åksjuka, om jag drogar mig med musik samtidigt. Men för säkerhets skull tänker jag inte utmana ödet och öva på att plugga på tåget, nån måtta får det ju vara.

Ja nu är den här, efter många om och men. Bygger och snickrar och fixar så gott jag kan och hoppas inom kort presentera några vettiga textrader. Tills dess kära vänner, lite textilporr.

/K